Historia

Under istiden följde stenålders-nomader bytesdjur över till Japan från Sibirien. Ättlingar till dessa invandrare levde fram till modern tid med avkommor till de hundar av spetstyp som följde med invandrarna och hjälpte till i jakten. De smältande inlandsisarna i Nordamerika orsakade drastiska förändringar i hela världen. I Japan skapade höjningen av havsytan en kedja av öar och då begränsades utbytet mellan landsdelarna. Uppdelning gjorde att med tiden blev varje områdes hundar  anpassade till just den jakten som passade där. Även utseendemässigt förändrades hundarna men den grundläggande spetstypen behölls.  Professor Watase ansträngningar lönade sig i juli 1931  då regeringen i Japan förklarade Japans stora hund en nationalsymbol. Även om en klubb för Akita entusiaster redan hade bildats år 1927 så kom arbetet för statligt stöd främst från Nipponken Hozonkai eller NIPPO. Klubben bildades i juni 1928 och började registrera japanska hundar, publicera ett nyhetsbrev och håller utställningar. För att avgöra om en hund verkligen representerade den inhemska typen utvecklat NIPPO en skriftlig standard som publicerades i september 1934.
Japanernas favorit-handelspartner var Kina och ländernas aristokrater gillade att ge och få hundar som gåvor. Kineserna skickade många hundar till Japan, de varierade från små knähundar till vinthundar.
Vi 1500-talets början ombesörjde en europeisk mellanhand den lukrativa sidenhandeln och genom dem kom europeiska hundar till det japanska hovet. De utländska hundarnas popularitet i kombination med litet intresse för avel hade kanske inneburit slutet för de inhemska hundarna om kejsarens ättlingar hade haft samma intresse för utlänningar. Men det hade de inte och 1640 isolerades Japan och förblev isolerat i två hundra år.
 Alla sorters hundar hade korsats in i de inhemska hundarna, däribland många stora europeiska raser och deras inflytande var utan tvekan ansvarigt för de berömda stora hundarna från Odate. Om Akita områdets hundar betraktas som stora så var hundarna i Odate enorma och Odate var inte det enda område med stora hundar. Lyckligtvis gav matagi-hundarna på landsbygden i bergen en reservoar av avelsmateriel som användes för att påbörja restaureringen.
När Japan öppnats igen började en ny cykel av intresse för det utländska. Europeiska gruvingenjörer började arbeta i gruvorna i norra Honshu bergen. En del av detta område är nu känt som Akita Prefecture men under 1800-talet hette det Dewa och den viktigaste staden Odate. Det var ett bergigt, robust, kallt område. Det stora viltet i området var vildsvin, älg och den lilla Yezo-björnen. De hundar som används för jakt i norr hade länge varit kända för sin storlek. Självklart slutade allt avelsarbete när andra världskriget startade. Att hålla stora hundar medans ens land låg i krig visade sig vara nästan omöjligt. Inte nog med att maten var begränsad så användes hundpäls till militärens kläder. Pga ekonomin fick polisen i Akita Prefecture order om att alla hundar utom schäfrarna som användes av militären och polisen skulle beslagtas och dödas. Hundar som överlevde var antingen polis/militär-hundar eller så gömdes de av sin ägare, något som var lättare på landsbygden.
När andra världskriget var slut var Akitan nätan utrotad men engagerade människor lyckade hålla rasen livskraftig och 1948 bildades en tredje Akita organisation, AKIKYO. Varje klubb (NIPPO, AKIHO och AKIKYO) har sina egna register, en egen rasstandard och sina egna utställningar.
I motsats till landsbygden hade Japans tätbefolkade städer ofta blandraser av inhemsk och utländsk härkomst. Förutom Japanese Chin verkar ingen ha arbetat för att bevara eller utveckla hundraser.
Hundslagsmål hade länge varit en favorit-sport för samurajerna och med de västerländska förändringarna så utvecklades hundar som tidigare använts till t ex jakt till kamphundar. En favorit var Tosa Fighting Dog, en korsning mellan den inhemska Tosa (Shikoku) och olika importerade mastiffer. För att öka storleken och kamplusten pågick samma typ av korsningar i norr med de inhemska hundarna från Dewa/Akita-området. Raser som sannolikt har använts var Grand Danois och tibetanska mastiffer.
Rasen fängslade många amerikanska militärer efter kriget och uppfödningen blev en liten industri för att möta efterfrågan på Akita. Många av de hundar som älskades av ockupationsstyrkorna var från dessa valpfabriker och var förmodligen inte av bästa kvalitet. Många av de hundar som var mer värda hindrade regeringen från att lämna Japan oavsett vem som ägde den. Andra däremot åkte till USA tillsammans med sina ägare, några blev husdjur, några gavs bort eller såldes och några avlades vidare på.
Sporrade av deras gemensamma intresse för rasen bildades olika rasklubbar och 1956 accepterade den amerikanske kennelklubben rasen men bråk mellan flera raklubbar försenade registreringen. Men tillslut 1973 var Akita antagen som fullvärdig ras under AKC. Efter att registreringar stabiliserats var importer från Japan inte längre godkända för registrering och Japan och USA tog sin avel åt skilda håll.
En vilja att bevara de inhemska japanska hundarna växte fram ur den ökande känslan av japansk nationalism som inleddes på 1900-talet. När japanerna började fokusera på sin egen historia och kultur började de uppmärksamma de hundar som funnits i Japan genom århundraderna. Lyckligtvis hade isoleringen på landsbygden i norr gjort att jakt förblivit en viktig källa till mat och därför fanns det fortfarande inhemska matagi inu (jakthundar) som kunde lägga grund för aveln. En mycket viktig person i allt detta var professor Shozaburo Watase som publicerade en artikel 1915.  Nu blev det dock problem i länder som lyder under FCI då samma ras kunde vara väldigt olika beroende på var den härstammade ifrån. FCI har som policy att använda standarden från ursprungslandet och finns ingen sådan så är det landet som utvecklat rasen man vänder sig till. När det gäller Akitan så fanns det ju både och, vad gör man då?
Fram till 90-talet hade de flesta Akitor i FCI-länder importerats från Nordamerika men när FCI antog japanernas restriktiva Akita-standard blev det problem, svart mask blev t ex ett fel. Plötsligt blev hundar som härstammade från eller importerats från Nordamerika värdelösa i utställningssammanhang.
Efter mycket påtryckningar delade FCI rasen år 2000.